Har nog skrivit förut om hur jag och mina närmsta kompisar skiljer sig från andra i vår ålder. Ett exempel är ju att ingen av oss dricker eller går på fest. Jag inte ens varit på en fest (huvudsaken är väl att jag inte blivit bjuden). Till skillnad från personer i min ålder så varken dricker jag, röker eller snusar jag, jag tar heller inga droger. Jag är hellre hemma och pysslar, målar eller ser på film/serier en fredags kväll än drar ut på någon fest.

Så igår hade jag och Kim pyssel-fredag!

Mamma sa att det var ganska komiskt då andra i vår ålder en fredags kväll inte direkt sitter och bygger pärlplattor eller gör söta saker i lera tillsammans. Men att hon var sjukt stolt att det var det vi gjorde istället för att supa skallen av oss c:

Men nu släpper vi det och så visar jag lite vad vi gjort!!

Först har vi de färdiga grejerna som vi gjorde klara! Så örhängen och nyckelringar i cernit lera :D

Pärplattor som ska bli halsband och hårspännen!

Dåligt ljus men försökte göra macarons i cernit lera! Den första blev bra men andra försöket blev inte lika bra… Kommer antagligen bli örhängen eller berlock till armband!

Det här är saker vi planerat att sälja i artist alley på olika konvent, första gången blir nog på Picacon i april, mer gånger har vi inte planerat.

EN FRÅGA TILL ER! Skulle detta vara något ni skulle tänka er att köpa i Artist Alley?

Ha det så bra nu ^^

Jag ska nu berätta en liten berättelse som hände för 12 år sedan, om en liten flicka på fyra år som var som vilken fyraåring förutom att hon var sjuk nästan hela tiden.

Detta är min berättelse, från när jag var liten och fick diagnosen leukemi cancer när jag var fyra och ett halvt.

Jag var ofta sjuk och hängig som liten, det var inte ovanligt att jag hade nästan 41 graders feber.

Det gick i perioder, jag var sjuk sedan frisk och pigg sen kom febern igen. Jag var väldigt bleck och ingen omkring mig förstod hur jag kunde vara så sjuk hela tiden.

Som liten, och även nu, biter jag på mina naglar och de blir alldeles för korta, men skillnaden från nu och då är att jag fick infektion i naglarna hela tiden. Det var ett tecknet på att något inte stod helt rätt till med mitt immunförsvar.

Jag hade åkt in till sjukhus för att jag haft feber och öron inflammation men de hade aldrig tagit något blodprov förrän den 28 oktober då mormor åkt in med mig. De hade då upptäckt att jag hade 40 i blodvärde.

Ni som är som jag och inte förstår det där så ska veta att jag idag har 130, har man 40 kan man egentligen inte ens gå.

Jag skickades till akuten i Karlstad där de tog fler prover och vart vi mötte mamma som precis hade fått min yngsta lillebror. Mamma berätta att hon fick väldigt lite information om vad som försiggick men hon misstänckte att det var något allvarligt. De ville inte skrämma upp varken mig eller henne.

Det sluta i alla fall att de misstänkte cancer och vi skickades till Göteborg där jag fick diagnosen.

Jag minns inte så mycket från min sjukhus tid, det jag vet har andra berättat.

De få minnen jag har var att jag mer eller mindre bodde på sjukhuset och att jag fick komma hem en gång för att packa. Vilket inte riktigt stämmer då jag fick åka hem ganska ofta.

Sen att jag och min yngste lille bror ofta lekte i ett lekrum där det fanns Digemon gosedjur och att jag inte kunde ta med ställningen som försedde mig med blod längst in i rummet.

Sen att jag fick en rosa Barbie docka i födelsedags present när jag blev 5.

Vid ett tillfälle fick flytta in i ett rum med två dörrar, en som alla läkare kom in igenom och en där man kom ut direkt till sjukhusparkeringen. Fick nämligen vattkoppor under behandlingen, och det är extremt farligt.

Detta hände helt enkelt för snart 12 år sedan och om ni inte märkt det så är jag kvar och väldigt levande och frisk! Så vart är mina likes på Facebook va!?

Detta är en anledning att jag hatar FB inlägg där det står: jag har cancer så ge mig 10 000 likes! Som sjuk bryr man sig inte, man vill bli friskt inte ha likes på FB som ändå inte gör något!

Hur kommer det sig att jag skriver om detta nu?

Jo, för varje år måste jag åka in till Karlstads sjukhus och ta blodprover. Var inne igår och tog blodprov.

Men nästa år har det gått 10 år sedan min behandling avslutades och då är allt blodtagning över och jag är officiellt helt utom fara från både cancer och biverkan av medicinen.

Sammanfattning: fick diagnosen när jag var 4 och avslutade behandlingen vid 7 års ålder.

Så av de fyra barnen är jag en av de tre som överlevde. Så även om jag överlevde finns de som tyvärr dog i samma sjukdom som jag. Därför tycker jag det är vitkigt att vissa sit stöd på olika sätt!

Men nu till något annat jag tycker kommer bli spännande! Mamma delade nämligen bilder på mina rosor i en grupp på FB och jag har nämligen fått en beställning på en brudbukett! Så efter sjukhusbesöket igår var vi på panduro och köpte grejer till buketten.

Grön ståltråd, mer grön tejp och band i vitt och grönt. Om jag lyckas få ihop buketten kommer det bli super bra!!

Efter den lilla shoppingen åt vi sushi

och hälsa på min morfar. De har skaffat en liten hundvalp som de döpt till Morris!

Svår fotograferad med extremt söt! Han gillade att tugga på mina byxorna där de var håll i tyget.

Ha det bra vänner!

Tänkte lägga upp ett litet mer seriöst inlägg och med tanke på rubriken så vet ni nog redan vad det kommer handla om  

I skolan idag så var vi ett gäng som gjorde något som andra aldrig skulle göra, antagligen för att de faktiskt tycker det är jävligt löjligt men också för att de antagligen inte skulle våga.

Vet ni vad en kigurumi är? Om inte så är det en väldigt fluffig onepice som föreställa allt från djur, pokémons, fantasidjur till olika figurer från serier som MLP och Disney.

I alla fall, kläd i sådana dräkter var vi ett gäng i skolan som stack ut lite från mängden.

  Översta raden (vänster): Kim-Umbreon, Michelle- Gloomy, Nora- Giraff. Nedersta raden (vänster) : Wez-Umbreon, Jag-Panda

   Mich och jag :D

När jag gick runt i min mjuka panda dräkt och blev bemöt av både glada minner och konstiga blickar så börja tänka på hur jag var flera år tidigare.

När jag gick i mellanstadiet var min största rädsla att vara annorlunda. Jag ville vara som alla andra tjejer i klassen, vara en del av det stora tjej gänget istället för att vara ensam. Ändå var jag annorlunda på ett sätt jag inte förstod, jag klädde mig ju som alla andra? Hade neutralt hår som alla andra, lyssna på samma musik och såg på samma TV-program som alla andra. Ändå var jag inte tillräckligt för att få vara med de andra, det där coola tjej-gänget...

Jag undrar hur mitt livet skulle se ut om jag aldrig släppte taget och fortfarande var den där i mängden. Om jag aldrig hade fattat att det är okej att vara som man vill...

För det är det!

Hur det än gick till så gick jag från att vara den som ska passa in i mängden till någon som vill stå ut och visa att det är helt okej att gå i en stor panda dräkt till skolan, för den är så jävla mycket bekvämare än det alla andra har på sig.

Samhället idag är helt fast snöad på skönhetsidealen och det finns alldeles för många som inte vågar vara sig själva eller klä sig som de vill. Det är så fel! Att så fort man inte är som andra blir man utstöt eller mobbad.

Man ska följa ett oskrivet manus och klä sig efter anvisningarna gör man fel blir man av med rollen.

Man får färga håret i regnbågens färger, gå runt i endast svart och våga göra vad man vill utan att bry sig om hur folk ska reagera på det!

Jag har fått höra massa saker om min still, både bra och dåliga.

Jag har fått höra att folk älskar hur jag färgar mitt hår, att de tycker jag är cool som vågar och att jag utstrålar självsäkerhet.

Jag anser mig inte så självsäker men det är något jag står för, att man får vara hur man vill.

Sedan finns de de här som ser på mig som att jag har gjort något kriminellt eller att jag kommer hoppa på dem och äta upp dem. En vuxen kvinna fråga mig en gång om jag trodde det var halloween varje dag.. Seriöst? En vuxen kvinna med barn och allt!

Jag står för att man får vara sig själv i alla lägen. Man måste inte vara extrem eller se ut som mig för att ”vara sig själv”.

Om du till exempel ser en tröja i en butik men bestämmer dig för att inte köpa den på grund av vad dina vänner kommer tycka, då måste du vända om och köpa tröjan för vad som spelar roll är om du gillar den eller inte, om dina vänner inte gillar den so what? Inte som att det är hon/han som ska ha den på sig? Likadant med musiken du gillar, hon/han behöver väl inte lyssna på den? Dina vänner behöver inte skaffa samma frisyr som dig och ni måste inte gilla exakt samma saker heller.

Så om du som läser detta känner att du aldrig passar in kan det vara för att du försöker vara som alla andra. Släpp taget om det och försök hitta den DU är, vägen kan vara lång och ensam men ingen kan gå den åt dig, dessutom kan de gå den med dig och det är de som går med dig som är de vänner du ska hålla fast vid.

Jag var ensam nästan hela sjuan då jag lämnade de jag brukade vara med och höll mig för mig själv. Trots det hittade jag vänner som jag kan vara mig själv med och kan hitta på att vi ska ta vår pyjamas till skolan. Jag är jag och ingen kan ändra på det, gillar det inte den jag är behöver de inte va med mig. Jag kanske inte har många vänner men de jag har accepterar mig för den jag är.

Jag avslutar nu mitt inlägg genom att säga att om ni har hittat er själva men fortfarande låser in er:

Ingen är coolare än dig. Hur du klär dig spelar ingen roll så länge det är vad du vill.

Ingen är coolare, starkare eller vackrare än dig.

Ni behöver inte se ut som mig eller som en Yohio-kopia, låter ni inte andra styra hur ni är som person så är ni perfekta som ni är och ingen kan ta det ifrån er.

Peace

(typiskt mig att slänga in skämtsamma gifs i ett seriöst inlägg)

Igår i skolan pratade vi om olika frågor runt att vara homosexuella. Jag har själv funderat vidare på det här om olika sexualiteter.

Det jag är mest chockat över är att många är så emot det. Att man inte ska få gilla en person av samma kön för att det är "Äckligt eller onormalt", och att det till och med är förbjudet i en del länder.

I USA tex är det mer acceptabelt att gifta dig med din kusin än att vara gay och gifta sig med din partner.

Jag skulle i så fall tycka att det var "äckligare" att gifta sig med sin kusin istället för någon av samma kön.

Alla är vi människor, hur vi än ser ut, klär oss eller vilken sexuell läggning vi har. Det är ju samma sak med alla fördomar med hur en "bög" ser ut. Går man runt i en stor stad som tex Stockholm så finns det ingen som kan ställa sig och peka ut en person och säga att den personen är Homosexuell.

Det är inget fel att vara homosexuell eller Bisexuell.
Kärlek som kärlek liksom, man kan inte göra något åt vem man blir kär i. Jag tror folk tycker att självaste det är "sexet" som är "äckligt".

Jag har inget emot Homosexuella och bisexuella då jag har vänner som är det,

även två av mina favorit sångare är gay och det har jag inget emot.

Jag ville mest skriva av mig och inget jag skrev den här gången är väl vettigt xD 

Folk ska få gifta sig som de vill, adoptera och få jobb som alla andra och ha ett vanligt liv! Det är inte som att det kommer bli krig om homosexuella gifter sig? 

Mobbning.

Man hör om det varje dag, man kanske inte ser det men någonstans händer det. Ungdomar tar sina liv på grund av att de är så utsatta av mobbning. Varför är det så?

Jo, för vart man än befinner sig i världen kommer det alltid finnas någon, ALLTID NÅGON som inte acceptera att man är som man är.

• För att du klär dig på ett sätt som inte anses apceptebelt.

• För att du har håret på ett speciellt sätt eller i en speciell färg

• För att du inte har de nyaste kläderna eller spelen

• pga hud färg och kropp typ

Vi människor är inte perfekta så jag förstår mig inte på den här mobbningen. Jag anser inte heller att jag är perfekt, jag har också sagt och gjort saker som kan ha sårat andra. Saker jag både ångrar och inte ångrar, men jag vet att det är FEL.

Varför skulle jag inte få färga håret neon grönt? Varför skulle en liten flicka inte få ha en tröja med bilar på för att det är anses vara en killtröja, eller en pojke en rosa tröja? Varför får inte vi gilla den musiken vi vill utan att vi blir ansedda som idioter, efterblivna eller som homosexuella?

Folk och ungdomar som tar sitt liv orkar helt enkelt inte länge.

Jag anser att självmord är MORD, då de flesta självmorden är på grund av just MOBBNING. 

Och min fråga till alla mobbare är. VARFÖR? 

Vad har han/hon gjort dig?

De flesta har ingen anledning till varför de mobbar någon. det kan vara: h*n är jobbig, h*n stör mig.

När vi prata om mobbning i skolan så sa en tjej att man får skylla sig själv, Klär man sig konstigt så får man ''ta konsekvenserna''. VA FAN! tänkte jag, varför... VARFÖR skulle jag behöva göra det? Kan inte jag bara gå till skolan ofixad i håret kläd i mina favo jeans som de i skolan tycker är skit fula utan att folk stirrar ut mig eller lämnar en elak kommentar? Tyvär är det ju inte så här, vilket jag tycker är synd. 

Sen är det alla fördomar. Som att blondiner är dum i huvudet och att folk som klär sig i svart skär sig?
Jag är en sån som verkligen inte är som alla andra, jag tror det är för att jag verkligen vågar vara mig själv utan att bry mig om vad andra tycker.
Jag har tex märkt på en vän till mig sedan hon lämnade de som var ''normala, som alla andra'', hon har verkligen förändrats för hon vågar nu vara som hon vill!

Vad ska man göra mot den här mobbningen?

Själv ska man tänka på att inte snacka skit om andra, hålla tyst om att bänk kamratens kläder är skit fula.
Har du inget bra att säga var TYST. Sen ska man försöka att alltid, ALLTID hjälpa och berätta om någon man ser är uttas. Du behöver inte slänga dig in bland ett gäng som knuffar runt på en person (även om det kan vara bra), det räcker att berätta för en vuxen. De små sakerna betyder mycket, sätta sig vid någon som sitter själv, hälsa och fråga om man ska ta följe någonstans.
Sen ska man skita i vad andra tycker, då mår du bättre själv. De som trycker ner andra mår antagligen inte bra.

Det här är en av låtarna till mitt favorit band, som handlar om mobbning. 

Som sakt EN ända person kan göra skillnad!